PASSIONSANDAKTER - Vår Herres Jesu Kristi lidandes historia i sex akter, enligt de fyra evangelisternas skrifter

Första akten: Vad Jesus, medan det stämplas mot hans liv, gör och lider hos sina lärjungar i Jerusalem, före sin blodiga dödskamp

STYCKE 1: Förberedelserna vidtas

Då det osyrade brödets högtid var nära, sa Jesus till sina lärjungar: "Ni vet att det är påsk om två dagar; då ska Männisosonen bli förhärligad och utlämnad till att korsfästas."

Vid den tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kaifas hus, och de rådslog om att låta gripa Jesus med list och döda honom. Men de sa: "Inte under högtiden, för att inte oroligheter ska uppstå bland folket."

Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv. Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och sa: "Vad vill ni ge mej, för att jag ska överlämna honom åt er?" Då blev de glada och förklarade sej villiga att ge honom en summa pengar. Och han gick med på deras anbud, och de vägde upp 30 silverpengar åt honom. Och från den stunden sökte han efter ett lägligt tillfälle att förråda honom utan att någon folkskockning uppstod.

Så kom nu den dag i det osyrade brödets högtid då man skulle slakta påskalammet. Då sände Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: "Gå iväg och gör i ordning åt oss, så att vi kan äta påskalammet." De frågade honom: "Var vill du att vi ska tillreda det?" Han svarade dem: "När ni kommer in i staden möter ni en man som bär en kruka vatten. Följ honom till det hus där han går in. Och säg till husbonden i det huset: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; var finns härbärget där jag ska äta påskalammet med mina lärjungar?' Då ska han visa er en stor sal i övre våningen, tillredd och ordnad för måltid; gör i ordning åt oss där!" Och lärjungarna gav sej i väg och kom in i staden och fann det som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.

Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi går upp till Jerusalem,

vem går att med Herren vaka

och såsom vår himmelske Fader vill

den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi går upp till Jerusalem,

till Frälsarens kors och pina,

till Lammet som offras för världens skuld,

för dina synder och mina.

Se, vi går upp till Jerusalem,

till staden den evigt klara.

Oss Frälsaren sagt att där han är,

där skall vi med honom vara.




STYCKE 2: Påskalammsmåltiden firas och nattvarden instiftas

När det hade blivit afton, kom Jesus med de tolv till salen där måltiden var tillredd, och han la sej till bords med apostlarna. Och Jesus visste att stunden var kommen för honom att gå bort från denna världen till Fadern, och såsom han allt ditintills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.

Han sa nu till dem: "Jag har innerligt längtat efter att äta detta påskalamm med er, förrän mitt lidande börjar. För jag säger er att jag inte mer ska fira denna högtid innan den kommer till fullbordan i Guds rike." Och han lät hämta en kalk och tackade Gud och sa: "Ta detta och dela er emellan! För jag säger er att jag härefter inte ska dricka av det som kommer från vinträd förrän Guds rike kommer."

Medan de nu åt, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sa: "Ta och ät; detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till minne av mej." Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sa: "Drick av den alla! Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker den, så gör det till minne av mej." Och de drack alla av den.

O Jesus, än de dina
du vill omkring dej se
och av din bittra pina 
en salig frukt dem ge.
Dem intill döden älskar du
och i din Faders rike
vill möta dem ännu.

Dock vill du här på jorden
bland oss få stiga ner.
För oss ett offer vorden
dej själv åt oss du ger
och säger, evigt mild och god:
"tag, det är min lekamen,
och tag, det är mitt blod."

Dej, Jesus, än vi höra
i dessa dyra ord.
Oss alla vill du göra
till dina vid ditt bord.
Oss alla, då du brödet tog,
du slöt intill det hjärta
som för oss alla slog.



STYCKE 3: Jesus tvår lärjungarnas fötter 

Mellan lärjungarna hade uppstått en tvist om vilken av dem som skulle räknas för den störste. Och Jesus, som visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud, stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sej. Sedan slog han vatten i ett bäcken och började två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sej.

Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre, skulle du två mina fötter?» Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du inte nu, men framöver ska du fatta det.» Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag inte tvår dej, så har du ingen del med mej.» Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, inte bara mina fötter, utan också händer och huvud!» Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen behöver sedan bara två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så är också ni rena – fast inte alla.» Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de inte alla var rena.

Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sej överklädnaden och åter lagt sej ned vid bordet, sade han till dem: »Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mej ’Mästare’ och ’Herre’, och ni säger rätt, för jag är det. Har nu jag, er Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så är också ni pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit er ett föredöme, för att ni ska göra såsom jag har gjort mot eder. Kungarna uppträder mot sina folk såsom härskare, och de som har myndighet över folken kallas ’nådiga herrar’. Men så är det inte med er; utan den som är störst bland er må vara såsom den yngste, och den som är den förnämste må vara såsom en tjänare. För vem är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland er som en tjänare. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Tjänaren är inte förmer än sin herre, inte heller sändebudet förmer än den som har sänt honom. Då ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.» 

När du oss av nåd bespisar,

låt det ske att, som du bjöd,
vi bär vittne om din död,
ja, med hela livet visar
att din död oss kraft beskärt
till att leva som du lärt.

Att försonlighet oss lära,
ödmjukhet och tålamod,
du, så kärleksrik och god,
du, så stor i makt och ära,
oss i ringhet föregår
när du andras fötter tvår.

STYCKE 4: Förrädaren varnas

Medan de låg till bords och åt, blev Jesus upprörd i sin ande och betygade och sa: »Sannerligen, sannerligen säger jag er: En av er ska förråda mej. Människosonen ska gå bort, så som det är skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för den människan om hon inte hade blivit född.»

Då såg lärjungarna på varandra och undrade vem han talade om. Och de blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter annan: »Inte är det väl jag, Herre?»

Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu bröst, den lärjunge som Jesus älskade. Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom: »Säg vem det är som han talar om.» Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre, vem är det?» Då svarade Jesus: »Det är den som jag räcker det brödstycke jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte det åt Judas, Simon Iskariots son. Och Judas frågade: »Rabbi, inte är det väl jag?» Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det.» Och Jesus sade till Judas: »Gör snart vad du gör!»

Men ingen av dem som låg där till bords förstod varför han sade detta till honom. För eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöver till högtiden», eller också  att han hade sagt åt honom att ge något åt de fattiga.

Då Judas nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut. Och det var natt. 

När du är så djupt bedrövad
över Judas´ fall och brott,
ack, vad skall då bli min lott?
Daglig synd, av mig förövad,
daglig svaghet, daglig brist
har förrått dig, Jesus Krist.

STYCKE 5: Jesus tar avsked av sina lärjungar

När Judas hade gått ut, sa Jesus: »Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, så ska också Gud förhärliga honom i sej själv och han ska snart förhärliga honom. 

Kära barn, endast en liten tid är jag ännu hos er. Sedan ska ni söka efter mej, men det som jag sa till judarna: ’dit jag går, dit kan ni inte komma’, detsamma säger jag nu också till er. Ett nytt bud ger jag eder, att ni ska älska varandra; ja, såsom jag har älskat er, så ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek inbördes, så ska alla därigenom förstå att ni är mina lärjungar.

Men ni är de, som har förblivit hos mej i mina prövningar. Och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mej, så överlåter jag likadan makt åt er, så att ni ska få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.»

Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus svarade: »Dit jag går, dit kan du inte nu följa mej; men framdeles ska du följa mej.» Petrus sa till honom: »Herre, varför kan jag inte följa dej nu? Mitt liv vill jag ge för dej.» Jesus svarade: »Ditt liv vill du ge för mej? Sannerligen, sannerligen säger jag dej: Hanen ska inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mej.»

Likt Petrus som berömde sej

jag svek dej svårt och glömde dej,

men du ej dömde mej.

Din blick mej fann, din kärleksblick

till djupet av mitt hjärta gick.

Andra akten: Vad Jesus gör och lider hos sin himmelske Fader i örtagården, förrän han grips.

Den stunden i Getsemane

inför mitt sinne står.

Där utstod Jesus för vår skull

en kamp så tung och svår.

Jag glömmer ej Getsemane,

där Jesu kamp jag sett.

I nattens bön hans vilja blev

med Faderns vilja ett.

Jesus gick över bäcken Kidron till Oljeberget. Där var en örtagård, som hette Getsemane, och i den gick han in med sina lärjungar. Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället, ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.

När över Kidrons bäck du går, 

jag vill dig, Herre, be,

att jag dig stilla följa får

in i Getsemane.

Jag dröjer med de dina där,

men jag är svag som de.

O håll mig vaken, Herre kär,

uti Getsemane.

Din förr så mäktiga gestalt,

nu böjd av världens ve,

din nöd, din ångst, jag ser det allt

uti Getsemane.

Och när han kommit in i örtagården, sade han till lärjungarna: »Bli kvar här, medan jag går dit bort och beder.» Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han började bäva och ängslas. Och han sa till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stanna kvar här och vaka med mej.» 

Därefter gick han litet längre bort, vid pass ett stenkast, och föll ned på jorden och bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bli honom besparad. Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dej. Ta denna kalk ifrån mej. Dock inte vad jag vill, utan vad du vill!» Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då inte vaka en kort stund? Vaka, och bed att ni inte må komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.» 

"Vaka med mig!" Så blev vårt rop ur djupen 

ditt rop till oss i ditt Getsemane.

"Vaka med mig!" Du ber, men ingen svarar.

Vi hör ej bön i ditt Getsemane.

Vaka med oss och väck oss ur vår dvala,

Herre, till ditt och vårt Getsemane.

Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min Fader, om detta inte kan gå ifrån mej, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.» När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon var förtyngda, och de visste inte vad de skulle svara honom. 

Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje gången, och sa återigen samma ord. Då visade sej för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom. Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar som föll ned på jorden. 

I din och världens natt du ber: 

"Din vilja, Fader, ske!"

Och styrkans kalk Guds ängel ger

dig i Getsemane.

När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till sina lärjungar, fann han dem alltjämt sovande av bedrövelse. Då sade han till dem: »Ja, ni sover ännu alltjämt och vilar er! Det är nog. Stunden är kommen. Människosonen ska nu bli överlämnad i syndarnas händer. Stå upp, låt oss gå; se, den som förråder mej är nära.»

Ske som Gud vill! Se, tagen ur sin ångest

bryter han upp. Han går mot Golgata.

Ske som Gud vill! Här är vår frälsnings hövding.

Skuggorna flyr. Han går mot Golgata.

Ske som Gud vill! Det står en eld kring Jesus,

namnet JAG ÄR. Han går mot Golgata.

Vaka med oss! Stå upp, hans folk, ur djupen,

prisa hans namn i Guds Getsemane.

Tredje akten: Vad Jesus gör och lider hos översteprästerna, Hannas och Kajfas, och inför Stora rådet

STYCKE 1: Jesus grips.

Medan Jesus ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och Judas hade tagit med sig den romerska vakten, så också några av översteprästernas och fariséernas tjänare, och han kom dit med svärd och stavar, lyktor och bloss. Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: "Den som jag kysser, den är det. Honom ska ni gripa och föra bort under säker bevakning." Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick fram och sa till dem: "Vem söker ni?" De svarade honom: "Jesus från Nasaret." Jesus sa till dem: "Det är jag." Då vek de tillbaka och föll till marken. Åter frågade han dem då: "Vem söker ni?" De svarade: "Jesus från Nasaret." Jesus sa: Jag har sagt er att det är jag, om det alltså är mej ni söker, så låt dessa gå." Ty det ordet skulle fullbordas som han hade sagt: "Av dem som du har givit mej har jag inte förlorat någon."

Och Judas trädde nu strax fram till Jesus och sa: "Hell dig, rabbi!" och kysste honom häftigt. Jesus sa till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?" Då steg de fram och grep Jesus och tog honom fången. Då nu de som var med Jesus såg vad som var på färde, frågade de: "Herre, ska vi hugga till med svärd?" Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat, och tjänarens namn var Malkus. Då sa Jesus till Petrus: "Stick ditt svärd i skidan. Ty alla som tar till svärd ska förgöras med svärd. Eller menar du att jag inte kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur blev då skrifterna fullbordade, som säger att så måste ske? Skulle jag inte dricka den kalk som min Fader har givit mej?" Och han rörde vid tjänarens öra och helade honom.

Sedan sa Jesus till dem som hade kommit emot honom: "Såsom mot en rövare har ni gått ut med svärd och stavar. Fastän jag varje dag har varit med er i helgedomen och undervisat, har ni inte sträckt ut era händer emot mig; men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt. Och allt detta har skett, för att profeternas skrifter ska fullbordas."

Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. 

Jesus, dig i djupa nöden

dina egna överger.

När du går för dem i döden

vågar de ej följa mer.

Också jag, som du har vunnit

med ditt blod som för mej runnit,

frestas lätt att liksom de

fegt min Herre överge. 

Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde som var kastat över blotta kroppen; honom grep de. Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken. Och den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna grep Jesus och band honom och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen svärfar till Kajfas, som var överstepräst för det året. Men Hannas sände Jesus bunden till översteprästen Kajfas. Och det var Kajfas som under rådplägningen hade sagt till judarna att det vore bäst om en man finge dö för folket. Och alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda församlade sej.

"Låt Jesus dö för folket",

sa Kajfas, han var präst. 

Så lät han orden falla - 

//: "Låt en man dö för alla, 

det tycker jag är bäst ://, 

STYCKE 2: Petrus förnekar Jesus

Simon Petrus jämte en annan lärjunge hade följt efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som var bekant med översteprästen, gick då in och talade med portvakterskan och fick så föra Petrus ditin. Tjänstekvinnan som vaktade porten sa då till Petrus. "Är inte också du en av den mannens lärjungar?" Han svarade: "Nej, det är jag inte." Men tjänarna och rättsbetjänterna hade tänt upp en koleld mitt på gården, ty det var kallt, och de stod där och värmde sig. Bland dem stod också Petrus och värmde sig. Då sa de till honom: "Är inte också du en av hans lärjungar?" Han nekade och sa: "Det är jag inte." Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av: "Såg jag inte själv att du var med honom i örtagården?" Och de kringstående kom fram och sa: "Förvisso är också du en av dem - redan ditt uttal röjer dej ju!" Då började han förbanna sig och svära: "Jag känner inte den man som ni talar om!" Och i detsamma gol hanen. Då vände Herren sej om och såg på Petrus, och Petrus kom då ihåg Herrens ord, hur han hade sagt till honom: "Förrän hanen idag har galit ska du tre gånger förneka mej." Och han gick ut och grät bittert.

Vem var den som inte kände

dig, sin Mästare och vän, 

bröt den tro han nyss bekände, 

bröt den tredje gången än? 

Det var jag, som flera gånger 

brutit löften, glömt min ånger, 

svikit och förnekat dej

som så ofta sökte mej. 

Men du ock den fallne åter 

med din blick upprätta kan! 

Denne då som Petrus gråter, 

får dej lika kär som han. 

Jag dej vållat sorg och smärta, 

se, dej älskar dock mitt hjärta. 

Jesus, du min bäste vän, 

tack att du känns vid mej än! 

STYCKE 3: Jesus står inför rätta i Stora rådet.

När Jesus stod inför översteprästen, frågade denne honom om hans lärjungar och om hans lära. Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där alla judar kommer tillsammans; jag har inte talat något i hemlighet. Varför frågar du mej då? Dem som har hört mej må du fråga om vad jag har talat till dem - de vet ju vad jag har sagt." När Jesus sa detta, gav honom en av rättstjänarna som stod där bredvid ett slag på kinden och sa: "Ska du svara översteprästen så?" Jesus svarade honom: "Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?" 

Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något vittnesbörd mot Jesus för att kunna döda honom; men fastän många falska vittnen trädde fram fann de likväl inget, ty vittnesbörden stämde inte överens. Slutligen trädde dock två män fram och sa: "Vi har själva hört honom säga: 'Jag ska bryta ner detta tempel, som är gjort med händer, och ska sedan på tre dagar bygga upp ett annat, som inte är gjort med händer.'" Men inte ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.

Då stod översteprästen upp bland dem och frågade Jesus och sa: "Svarar du inget? Hur är det med det som dessa vittnar emot dej?" Men han teg och svarade inget. Åter sa översteprästen till honom: "Jag besvär dej vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son." Jesus svarade: "Jag är det. Och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar." Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: "Vad behöver vi mer för vittnen? Ni hörde hädelsen. Vad tycker ni?" Då dömde de alla honom skyldig till döden. Och några började spotta på honom; och sedan de höljt över hans ansikte, slog de honom på kinderna med knytnävarna och sa till honom: "Profetera för oss, Messias: vem var det som slog dig?" Också rättstjänarna slog honom på kinderna.

Och när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom. 

Jesus, lär mig rätt betänka

din tänkvärda, svåra död 

och din bittra pinas nöd. 

Hjälp att jag mig nu må sänka 

ner i dina helga sår, 

där jag liv och hälsa får. 

Judas´ kyss och Petri eder, 

Hannas´ list och Kajfas´ trug 

samt Pilati rädda hug 

och Herodes´ hala seder 

visar att alls ingen man 

uppå världen lita kan.

STYCKE 4: Judas tar sig själv av daga.

När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sej och bar de trettio silverpengarna tillbaka till översteprästerna och de äldste och sa: "Jag har syndat genom att jag har förrått oskydligt blod." Men de svarade: "Vad har det med oss att göra? Du får svara för det själv." Då kastade han silverpengarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig. Men översteprästerna tog pengarna och sa: "Det är inte lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar." Och de köpte för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än idag Blodsåkern. 

Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sa: "Och jag tog de trettio silverpengarna - priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat - och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mej."

Ack, Jesus, må du bevara 

mitt hjärta som dej hör till, 

att frestaren med sin snara 

ej lockar mej dit han vill. 

Ja, hjälp mej att leva från synden död, 

och dö såsom en som levat 

av eviga livets bröd. 

Fjärde akten: Vad Jesus gör och lider inför de världsliga domarna Pilatus och Herodes.

STYCKE 1: Jesus står till rätta inför Pilatus

Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärda, hela Stora rådet, hade fattat sitt beslut, lät de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen. Men själva gick de inte in, för att de inte skulle bli orenade utan skulle kunna äta påskalammet. Då gick Pilatus ut till dem och sa: "Vad har ni för anklagelse att bära fram mot denne man?" De svarade och sa till honom: "Vore han inte en illgärningsman, så hade vi inte överlämnat honom åt dej." Då sa Pilatus till dem: "Ta honom och döm honom efter er lag." Judarna svarade honom: "För oss är det inte tillåtet att avliva någon." Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han sagt för att ge till känna på vilket sätt han skulle dö.

Och de började anklaga honom och sa: "Vi har funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man ger kejsaren skatt, och att han säger sej vara Messias, en konung." Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han inget. Då sa Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket de har att vittna mot dej?" Men han svarade inte på en enda fråga, så att landshövdingen förundrade sej mycket.

Pilatus gick då åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sa till honom: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Säger du detta av dej själv, eller har andra sagt dig det om mej?" Pilatus svarade: "Jag är väl inte en jude? Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike är inte av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av denna världen." Då sa Pilatus till honom: "Så är du ändå en kung?" Jesus svarade: "Du säger det själv att jag är en kung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag ska vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen hör min röst." Pilatus sa till honom: "Vad är sanning?" 

När han hade sagt detta, gick han åter ut till judarna och sa till dem: "Jag finner honom inte skyldig till något brott."

O höge Konung, hög för alla tider,

ack, kunde jag dig tacka rätt omsider!

Men ingen gåva, dyrbar nog att skänka,

kan tanken tänka.

Dock vill, ditt namn till ära, allt jag våga,

ej korset rädas, eller skymf och plåga,

ej världens ogunst lägga på mitt hjärta,

ej dödens smärta.

O Konung i det rike som förbliver,

en gång du segerns krona mej ock giver.

Den lovets sång dej himlarna hembära

får där jag lära.

STYCKE 2: Jesus begabbas inför Herodes

När Pilatus sa till översteprästerna och folket: "Jag finner inget brottsligt hos denne man", blev de allt ivrigare och sa: "Han uppviglar folket i hela Judeen med sin lära." När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes´ välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dagar också var i Jerusalem. När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad, för han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken. Men fast han ställde ganska många frågor till Jesus, svarade denne honom inte. Och översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom häftigt. Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad sände de honom tillbaka till Pilatus. Och Herodes och Pilatus blev den dagen vänner med varandra; förut hade det rått ovänskap dem emellan.

Sedan kallade Pilatus samman översteprästerna och rådsherrarna och folket och sa till dem: "Ni har fört till mej denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i er närvaro anställt rannsakning med honom, men inte funnit honom skyldig till något av det som ni anklagar honom för. Och inte heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. Ni ser alltså att denne man inte har gjort något som förtjänar döden. Därför vill jag ge honom lös, sedan jag har tuktat honom."

Du, min Jesus, måste höra

smädelser och hot och hån.

Band och bojor fick du bära,

du som är Guds egen Son,

för att mina bojor lossa,

mina tunga kedjor krossa.

Pris och ära tillhör dig,

Jesus, du som dog för mig.

STYCKE 3: Barabba släpps lös och Jesus gisslas

Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav en fånge lös, vilken de ville. Och där fanns då en man som kallades Barabbas, som satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp. Folket kom nu dit upp och började begära att Pilatus skulle göra åt dem som han brukade göra. Pilatus svarade dem och sa: "Vill ni att jag ska ge er 'judarnas konung' lös?" Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta. Och medan han satt på domarsätet hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: "Befatta dig inte med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull."

Men översteprästerna eggade upp folket till att begära att han hellre skulle ge dem Barabbas lös och låta förgöra Jesus. När alltså landshövdingen frågade dem och sa: "Vilken av de två vill ni att jag ska ge er lös?", så svarade de: "Barabbas". Åter talade Pilatus till dem, för han önskade kunna ge Jesus lös, och han sa: "Vad ska jag då göra med Jesus, som kallas Messias?" De svarade alla: "Låt korsfästa honom!" Men Pilatus talade till dem för tredje gången och frågade: "Vad ont har denne då gjort? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Därför vill jag ge honom lös, sedan jag har tuktat honom." 

Men de låg över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blev honom övermäktiga. Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp. Men Jesus lät han gissla. 

O Jesus kär, vad har väl du förbrutit,

att sådan dom man över dig beslutit?
När blev väl du till något brott förvunnen

och skyldig funnen?

Jag ser dig fängslad, törnekrönt och smädad,

med gissel slagen och av hopen hädad.

Till korset dömd, du måste döden lida

vid rövarns sida.

O skulle jag väl fråga vad du brutit?

Det är för mig, för mig ditt blod har flutit.

Din smärtas mått, o Jesus, själv jag fyllde,

allt jag förskyllde.

STYCKE 4: Jesus kröns med törnen och döms

Landshövdingens krigsmän tog Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom. Och de tog av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel och vred samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sa: "Hell dej, judarnas konung!" Och de spottade på honom och tog röret och slog honom med det i huvudet.

Sedan gick Pilatus åter ut och sa till folket: "Se, jag vill föra honom ut till er, för att ni ska förstå att jag inte finner honom skyldig till något brott." Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln. Och han sa till dem: "Se människan!" Då nu översteprästerna och rättstjänarna fick se honom skriade de: "Korsfäst, korsfäst!" Pilatus sa till dem: "Ta honom och korsfäst honom. Jag finner honom inte skyldig till något brott." Judarna svarade honom: "Vi har själva en lag, och efter den lagen måste han dö, eftersom han gjort sig till Guds Son."

Jag ser dig hög i gycklarskruden

med törnekronan om ditt hår,

för romarn den förryckte juden,

för juden hjälten av igår,

för den som mött din blick och tror

en Frälsare, en vän, en bror.

Så blev ditt rö ett furstetecken,

för alltid över världen sträckt,

och purpurn med ditt blod i vecken

i tiders tid en kungadräkt.

Hur bleknar alla kronors glans,

min konung, mot din törnekrans!

När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större. Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: "Varifrån är du?" Men Jesus gav honom inget svar. Då sa Pilatus till honom: "Svarar du mej inte? Vet du inte att jag har makt att släppa dig lös och makt att korsfästa dej?" Jesus svarade honom: "Du hade alls ingen makt över mej, om den inte vore dej given ovanifrån. Därför har den större synd som har överlämnat mig åt dej."

Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att ge honom lös. Men judarna ropade och sa: Släpper du honom lös, så är du inte kejsarens vän. Vem som än gör sig till konung sätter sej upp mot kejsaren." När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sej på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på hebreiska Gabbata. Och han sa till judarna: "Se, här är er konung!" Då skriade de: "Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!" Pilatus sa till dem: "Ska jag korsfästa er konung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan konung än kejsaren."

När Pilatus såg att han inget kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sa: "Jag är oskyldig till denne mans blod; ni får själva svara för detta." Och allt folket svarade och sa: "Hans blod komme över oss och våra barn." Då gjorde han dem till viljes och befallde att Jesus skulle korsfästas.

O du som för vår frälsnings skull

oskyldig, helig, nådefull

dig själv ej ville skona,

ditt blod, o Jesus, över mej

välsignande må gjuta sej,

att mej med Gud försona.

Mig live detta dyra blod

till kärlek, tro och tålamod,

det tröste mej i all min nöd,

det styrke mej i liv och död,

att efter ett i frid och hopp

fullbordat lopp

jag i din famn må tagas opp.

FEMTE AKTEN: Vad Jesus gör och lider inför allt folket, då domen skall verkställas på Golgata, och vad som sker i hans dödsstund

STYCKE 1: Jesus bär korset

När Pilatus hade utlämnat Jesus till översteprästerna och rådsherrarna och folket, för att med honom skulle ske efter deras vilja, tog krigsmännen och klädde av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder, och förde honom bort till att korsfästas. Och han bar själv sitt kors. Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus´ fader; honom tvingade de att gå med och bära korset efter Jesus. Men en stor hop folk följde honom, bland dem också kvinnor som jämrade sej och grät över honom. Då vände Jesus sej om till dem och sa: "Ni Jerusalems döttrar, gråt inte över mej utan gråt över er själva och era barn. Ty se, den tid ska komma då man ska säga: 'Saliga är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött barn, och de bröst som inte har givit di." Då ska man börja säga till bergen: 'Fall över oss' och till höjderna: 'Skyl oss'. För om man gör så med det friska trädet, vad ska då inte ske med det torra?"

Även två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillsammans med honom. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder Huvudskalleplatsen), räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat på det ville han inte dricka det.

Du bar ditt kors, o Jesu mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dig hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dej förfölja.

Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina,

och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina,

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mej besöker.

Du bar ditt kors. Din härlighet

som alla himlar prisa,

den makt som icke gränser vet

du lade av, att visa

det intet finns

som icke vinns

av kärleken som lider.

Du bar ditt kors. Så lär ock mej,

o Segerhjälte, vinna,

och så på korsets helga stig

till himlamålet hinna.

Då är min själ

förvarad väl

och lever i din kärlek.

STYCKE 2: Jesus lider på korset

Och de korsfäste Jesus och med honom de två rövarna, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra, och Jesus i mitten. Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Men Jesus sa: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Men Pilatus lät också göra en överskrift och sätta upp den på korset för att ange vad han var anklagad för, och den lydde så: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Den överskriften läste många av judarna, för det ställe där Jesus var korsfäst låg nära staden och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska. Då sa judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sej vara judarnas konung." Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit."

På hans kors Pilatus skrivit:
"Jesus, judakonungen".

Motsagd har den skriften blivit,

redan då - och blir det än.

Men Pilatus ger till svar:

"Vad jag skrivit, ska stå kvar",

Utan jordisk makt och ära

Jesus konungs namn får bära.

Skriv dej, Jesus, på mitt hjärta,

du min Konung och min Gud,

så att ingen lust och smärta

detta namn kan plåna ut.

Denna inskrift på mej sätt:
"Jesus ifrån Nasaret

på sitt kors all synd fick bära,

han, min salighet och ära."

Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt varje krigsman. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och allt igenom. Därför sa de till varandra: "Låt oss inte skära sönder den, utan kasta lott om vem den ska tillhöra." Ty Skriftens ord skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sej och kastade lott om min klädnad." Så gjorde nu krigsmännen.

Men vid Jesu kors stod hans mor och hans moster Maria, Klopas´ hustru, och Maria från Magdala. När Jesus nu fick se sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sa han till sin mor: "Mor, se din son!" Sedan sa han till lärjungen: "Se din mor!" Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sej.

Men folket stod och såg på. Och de som gick förbi där bespottade honom och skakade huvudet och sa: "Tvi dig, du som bryter ner templet och bygger upp det igenom inom två dagar! Hjälp dig nu själv och stig ner från korset!" Likadant talade också översteprästerna, jämte de skriftlärda, hånande ord med varandra och sa: "Andra har han hjälpt, sej själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ner från korset så att vi får se det och tro. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom om han har behag till honom; han har ju sagt "Jag är Guds Son." Också krigsmännen gick fram och hånade honom och räckte honom ättikvin och sa: "Är du judarnas kung, så hjälp dej själv!" Och en av de ogärningsmän som var upphängda där smädade honom och sa: "Du är ju Messias, hjälp då dej själv och oss!" Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sa: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Oss händer detta med all rätt, för vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." Sedan sa han: "Jesus, tänk på mej när du kommer i ditt rike." Han svarade: "Sannerligen säger jag dej: Idag ska du vara med mej i paradiset."

Skåda, skåda nu här alla!

Se hur Jesus plågad är.

Klaga högt, låt tårar falla,

all vår syndaskuld han bär.

Såsom Jesu smärta var,

aldrig någons varit har.

Hand och fot man genomborrat,

sträckt och plågad är var led,

huvudet, av törnen sårat,

blekt och blodigt sjunker ned.

Såsom Jesu smärta var,

aldrig någons varit har.

STYCKE 3: Jesus dör

Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen, i det att solen miste sitt sken. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?", vilket betyder "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mej?" Då några av dem som stod där bredvid hörde detta, sa de: "Hör, han ropar på Elias!"

Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat, sa han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: "Jag är törstig!" Där stod då ett kärl som var fullt av ättikvin. Och en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. Men de andra sa: "Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom!"

Och när Jesus hade tagit emot vinet, sa han: "Det är fullbordat". Och han ropade med hög röst och sa: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande." Och när han hade sagt detta, böjde han ner huvudet och gav upp andan.

Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade. Och gravarna öppnades, och många heliga som var avsomnade stod upp. De gick ut ur sina gravar och kom efter hans uppståndelse in i Jerusalem och uppenbarade sej för många.

Men när hövitsmannen och de som med honom höll vakt om Jesus såg jordbävningen och det övriga som skedde, blev de mycket förskräckta och sa: "Så var då denne man verkligen en rättfärdig man och Guds Son." 

Sist han ropar högt och sänder

upp sin suck till Gud och ber:

"Fader, jag i dina händer

nu min ande återger."

Såsom Jesu smärta var

aldrig någons varit har.

Denna stund är Jesu sista,

templets förlåt rivs itu.

Solen mörknar, bergen brister.

Öga, hjärta, vad gör du?

Såsom Jesu smärta var

aldrig någons varit har.

Har du, människa, ett hjärta,

är din bäste vän dig kär,

känn din syndaskuld med smärta,

ty för den han korsfäst är.

Så som Jesu kärlek var

aldrig någons varit har.

STYCKE 4: Jesus' sida sticks upp med ett spjut

Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stod där på avstånd och såg vad som skedde. Bland dessa var Maria från Magdala och den Maria, som var Jakobs och Joses´ mor, så även Salome, Sebedaios´ söners mor; därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem. Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se på detta, såg vad som hände, då slog de sej för bröstet och vände hem igen.

Men eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle bli kvar på korset över sabbaten (det var nämligen en stor sabbatsdag), bad de Pilatus att han skulle låta slå sönder de korsfästas ben och ta bort kropparna. Så kom då krigsmännen och slog sönder den förstes ben och sedan den andres, som var korsfäst tillsammans med honom. När de sedan kom till Jesus och såg att han redan var död, slog de inte sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut. Och strax kom därifrån ut blod och vatten.

Och den som har sett detta, han har vittnat om det, för att också ni ska tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde för att skriftens ord skulle fullbordas: "Inget ben ska slås sönder på honom." Och åter ett annat skriftens ord lyder så: "De ska se upp till honom som de har stungit."

Kom, syskon, låt oss dröja

i tro vid korsets stam,

i andakt blicken höja

mot Frälsaren, Guds Lamm.

Till paradis den vägen bär,

men en smärtornas väg det är.

Vi bara så kan lära

den evigt nya sång

till Guds och Lammets ära

som sjungs hos Gud en gång.

Han allt för oss fullbordat har,

men en smärtornas väg det var.

SJÄTTE AKTEN: Hur Jesus begravs av Josef och Nikodemus i en örtagård

STYCKE 1: Jesus tas ner från korset

Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten) och det hade blivit afton. Nu var där en rådsherre vid namn Josef, en rik man från Arimateia; han var god och rättfärdig och hade inte samtyckts till deras rådslaga och gärning. Han väntade på Guds rike och var en Jesu lärjunge, fastän i hemlighet, av fruktan för judarna. Han tog nu mod till sig och gick in till Pilatus och utbad sej att få Jesu kropp. Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död, och han kallade till sej hövitsmannen och frågade honom om det var länge sedan han hade dött. 

Och när han av hövitsmannen hade fått veta hur det var, skänkte han åt Josef hans döda kropp. Denne köpte då en linneduk och gick iväg och tog ner honom. Och även Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt Jesus om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och aloe, vid pass hundra skålpund. Och de tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar och la dit de välluktande kryddorna, såsom judarna har för sed vid tillredelse till begravning.

Så är fullkomnat, Jesus kär,

vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förespått,

nu har det i fullbordan gått.

I allt du Fadern lydig var,

till korsets död vår skuld du bar.

Ditt dyra blod har plånat ut

vår synd, och dödens makt är slut.

Vi tackar dig, o Jesus kär,

som oss igenom döden bär.

Se, gravens mörka port blir ljus,

en ingång till vår Faders hus.

STYCKE 2: Jesus läggs i Josefs grav och vakt sätts ut

Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en örtagård, och i örtagården fanns det en grav som Josef hade låtit hugga åt sej i klippan, och i vilken ännu ingen hade varit lagd. Där la de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära. Och sedan de hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick de därifrån. Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses´ mor var där, och de satt mitt emot graven och såg var han lades. Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse. Men på sabbaten var de stilla, enligt lagens bud.

Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gick till Pontius Pilatus och sa: "Herre, vi har dragit oss till minnes att den villoläraren sa, medan han ännu levde: 'Efter två dagar ska jag uppstå.' Befall därför att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir den sista villan värre än den första." 

Pilatus svarade dem: "Där har ni vakt! Gå iväg och skydda graven så gott ni kan." Och de gick iväg och gav graven skydd, inte bara genom att sätta ut vakten, utan också genom att försegla stenen.

Den tunga dagen går mot natt till sist,

två sorgsna vänner som sin ro har mist

har fört till ro sin Herre Jesus Krist.

Vad anar de av Guds mysterium?

De såg att Mästaren var kall och stum

och redde kärleksfullt hans vilorum.